Skärpa

89.  Skärpa är den väsensegenskap som gör att en hund reagerar med aggressivitet då den känner sig hotad. Skärpeyttringarna ingår i hundens egen hotattityd och kan väl närmast sägas vara en varning riktad mot dem eller de som hotar. Mellan begreppen skärpa och försvarslust finns ett absolut klart samband. Man torde kunna säga att skärpan är den passiva delen av försvarslusten.

 

90.  Den skärpa som här avses är den som visar sig då hunden, eller något som står hunden nära, hotas av företrädesvis främmande människor. Kanske man också får ett uttryck för samma sorts skärpa vid hunds möte med hund av samma kön. Dock bör man komma ihåg att vis sådant tillfälle kan i attityden ingå reaktioner, som styrs av andra impulser än försvarsimpuls och att dessa impulser oftast är sexualberoende. Imponerande och dominerande attitydsdetaljer kan medföra att den vanliga skärpeattityden förvrängs.

Vid testning skall dock endast bedöma den form av skärpa som företrädesvis uppträder vid konfrontation med människor och deras mer eller mindre framträdande hotinverkan på hunden. Den skärpa, som emellanåt visar sig vid hunds jakt eller försök till jakt på naturligt byte (attrapp för sådant), vanligen kallad rovdjursskärpa, får icke förvilla begreppen. En skrap hund är inte detsamma som en bitsk hund men det är otvivelaktigt riktigt att en skarp hund har lätt att bli bitsk.

 

91.  Graden av skärpa är omvänt proportionell mot retningströskelns höjd. Ju mindre retning som behövs och ju kortare tid de behöver inverka innan hundens beteende visar begynnande aggression, ju lägre är retningströskeln och ju högre är skärpegraden. Liksom fallet är med dådkraften, så är det också med skärpeinnehavet. Nivåhöjden växlar beroende på vart hunden befinner sig då den utsätts för hot. Även hunden allmänna sinnestillstånd vid tillfället inverkar.

Hund, som är uttröttad, mycket hungrig eller sexuellt engagerad, är nästan alltid, om man bortser från ev. hämmande inverkningar, mera lättirriterad och benägen till aggression. Skärpetröskelns höjd tycks ofta vara beroende av dådkraften enligt förhållandet stor dådkraft – hög skärpetröskel, och tvärtom.

Förhållandet får dock inte betraktas som ett axiom. Man kan sålunda finna hundar med taxerad god dådkraft vara ganska höggradigt skarpa. Det är dock mera vanligt med den motsatta kombinationen med mindre dådkraftiga hundar som visar låg skärpegrad. Frånsett detta gäller som allmän regel det samband mellan dådkraft som påvisats ovan. Förhållandet är ganska lätt att hypotetiskt att motivera. Hunden med den goda dådkraften behöver starka hotretningar för att bli rädd och eftersom känslan av hot ofta utlöser skärpereaktioner är det naturligt att den dådkraftiga hunden sällan visar hög skärpegrad.

Vi bedömning av hund, som visar hög eller mycket hög skärpegrad och som regel bedömts vara dådkraftig, bör man extra noga överväga, om man möjligen kan ha bedömt dådkraften för hög på grund av att hunden visat stor försvars- och kamplust eller kanske dolt ett mindre gott dådkraftsinnehav.

 

92.  Skärpeanlaget är ganska lätt modifierbart, i varje fall i riktning mot högre skärpa men även mot lägre. Frånsett att hundar med hög naturskärpa är bättre lämpade för sådana tjänstgöringsuppgifter, där hög skärpa är en fördel, behöver man dock inte, på grund av ringa skärpegrad utesluta någon hund från någon tjänstekategori. Möjligen kan man här undantaga vakthunden, där det alltid är en fördel med hög grad av naturskärpa.

 

93.  Vid skärpebedömningen skall inte bara graden av skärpa bedömas, utan även den lätthet eller svårighet hunden har av att överge den misstänksamhetsattityd den kommit i. Man brukar kalla företeelsen för hundens sätt att avreagera sig, vilken i det här fallet betyder att hunden avger sin skärpeattityd så snart den framkallade reningen upphör. För de flesta av de tjänster vi använder hundarna till är det bra att hunden avreagerar snabbt. Även här kan ett litet undantag göras för vakthunden även om det klart måste framhållas att det inte är någon större nackdel om vakthunden avreagerar snabbt. Säkerheten vid hantering av vakthunden vinner på detta.

 

94.  För klassificering av skärpegraden erfordras ofta inte något egentligt specialprov. Under dådkraftsprovet uppträder mestadels tillräckligt många bedömbara skärpeyttringar för att skärpegraden skall kunna bedömas. För bedömning av hundens förmåga till avreagering fordras däremot ganska ofta särskilt skärpeprov. Förhållandet blir något olika beroende på vilken sorts figurant man använder vid dådkraftsprovet – attrapp eller levande figur. Används attrapp (figur eller docka)  kvarstår ju som regel en del av hotet även om den tid man försöker få hunden att övervinna ev. rädsla, och då kan man inte begära att avreageringen skall ske snabbt. Används däremot levande figurant kan man, sedan hunden övervunnit rädslan, låta figuranten övergå från hot till vänlighet och inbjudan till kontakt, varvid hundens omställningsförmåga lättare visar sig.

 

Beskrivning av reaktioner

95.  Frånsett de iakttagelser om aktuell hunds skärpa som testledaren kan ha gjort under hundens anpassningstid, erbjuds första tillfället till specialstudier under dådkraftsprovet. Visserligen är huvudändamålet att avslöja dådkraften men de skärpereaktioner som också visas får inte negligeras.

Vanliga skärpereaktioner är sänkning av huvudet, blåsning eller hostning, morrning, skallgivning (förekommer ofta hos icke skarpa hundar som tecken på kamplust), nack- och rygghårsresning, uppdragning av överläpp med samtidig sänkning av mungiporna. I regel sänks svansen till och under vågläge (även tecken på sviktande dådkraft) och med ganska distinkt sidledsvibration. Hos mycket temperamentsfulla hundar med stor labilitet kan morrning och skall övergå till veritabla ylanden. Ganska regelmässigt trycks öronen bakåt och inåt. Detta förekommer även som allmänt olusttecken utan att skärpa ligger bakom.

Ovan angivna skärpetecken är uppräknade i ungefärlig kronologisk ordning med undantag av öronen, som ett av de första tecknen brukar fällas bakåt. Den kronologiska ordningen är inte orubbar. Vissa hundar reser dock nack- och rygghår regelmässigt före morrning. Varför så sker, är osäkert men det finns en tendens som pekar mot viss benägenhet till tystnad hos dessa hundar. Förhållandet bör ytterligare studeras. Det kan finnas en viss möjlighet här att redan på ett tidigt stadium sortera ut s.k. tysta hundar.

 

Normalt visar sig inte alla skärpetecken samtidigt utan läggs till varandra efter hand i takt med retningarnas ökade styrka (påverkan på hunden). Inte bara antalet skärpetecken utan även tecknens intensitet påvisar ökad skärpegrad hos hunden.

 

Bild 9 – Hund med sänkt framkropp uppdragna läppar och något bakfällda öron.

 

Retningar, retningströsklar och reaktioner

96.  För att kunna avgöra skärpetröskelns höjd måste testledaren bestämma verkande retningars relativa styrka när hunden visar första tecknet (tecknen) till skärpereaktion. Retningsstyrkan bedöms inte efter den verkan den har på hunden utan efter andra allmänna regler, som t.e. stort avstånd – liten retningsstyrka, kort avstånd – större retningsstyrka för i övrigt samma retning. Vidare har rörelser mot hund större hotverkan än rörelser i sida. Rörelse bakåt från hunden, avlägsnar hot samt inbjuder till jakt eller angrepp. Tveksamma, intermittenta rörelser har större retningsverkan än lugna kontinuerligt fortlöpande. Tveksamma rörelser avbrutna av långa perioder i absolut stillhet kan inverka mycket starkt. Olika slag av hotgester med armarna inverkar olika starkt, varvid låga snabba liksom stickande gester retar upp mera än de skrämmer. Slående gester skrämmer mera och kan – om hunden är van att bli behandlad med hugg och slag – resultera i att hunden svarar med någon inlärd reaktion av något slag, ofta fullständig underkastelse men ibland även med självförsvar.

 

Bild 10 – Hund med nack- och rygghår resta och medelhög plymad svans.

 

97.  Det är givet, att ju mindre retningsstyrka och retningstid, som erfordras för att avlocka hunden den första skärpereaktionen, desto lägre är retningströskeln och högre skärpegraden.

Inte bara vid skärpebedömning utan vid all slags egenskapsbedömning där retningströskelns höjd skall bestämmas gäller, att de verkande retningarna från början skall ha låg styrka och efter hand stegras till dess reaktion utlöses. Förhållandet mellan retningsstyrka och tröskelhöjd är alltid detsamma, svag utlösningsretning = låg tröskel, stark utlösningsretning = hög tröskel. Förhållandet mellan tröskelvärdet och egenskapsvärdet är däremot inte lika för alla egenskaper. För skärpa gäller det som redan nämnt, låg tröskel betyder hög skärpa och tvärt om (omvänd proportionalitet), medans dådkraften tycks vara direkt proportionell mot tröskelhöjden för första rädslereaktionen.

Det är viktigt att komma ihåg att den tröskelhöjd man söker är den relativa tröskelns ej den absoluta. Det har inget intresse i det här sammanhanget när egenskapen först påverkas, utan första när påverkan blivit så stor att det utlöser synbar reaktion blir det intressant och den relativa tröskelhöjden är nådd.

 

98.  Som tidigare nämnts är det svårt att i samband med dådkraftsprovet bedöma hundens förmåga att koppla om från misstänksamhet och aggression till neutralitet och förtroende. Givetvis skall testledaren trots svårigheten försöka bilda sig en uppfattning om hunden sätt att avreagera sig i råkad aggression.

 

99.  För slutligt avgörande av hundens skärpegrad mot människor som väcker hans misstänksamhet, och samtidigt därmed skapa erforderligt underlag för bedömning av om aggression kvarstår trots att skärperetning upphört, anordnas om så erfordras speciellt prov.

 

Särskilt skärpeprov

100.  Specialprovet bör anordnas på en sådan plats och på ett sådant sätt att följande krav uppfylls. Hunden skall känna sig ensam och utan stöd av förare. Hunden skall därvid vara kort uppkopplad vid en vägg eller liknande och så att flyktvägen elimineras (högst 60-70 cm långt koppel). Uppkopplingen får inte ske på ett sådant sätt att halsringen stryper. Helst bör brett läderhalsband användas men då med åtgärder vidtagna så att hunden inte kan krypa ur halsbandet. Levande figurant skall användas och denne bör helst vara klädd på ett sådant sätt så att han avviker från den för hunden vanliga synbilden. Eftersom provet utförande är sådant, att dess verkliga innebörd kan misstolkas om det ses på avstånd och av människor som inte är orienterade, bör provplatsen vara undandragen insyn från oinitierade.

 

101.  Provet börjar med att hunden uppkopplas som ovan angivits. Därefter går föraren från hunden utan att påverka den på något sätt till en plats utom lukt och synhåll. Dessförinnan skall aktuell figurant ha intagit utgångsläge dolt för hunden. Eftersom tillgänglighetskontroll oftast ägt rum före skärpeprovet och eventuella åskådare har använts därvid, är det inte lämpligt att figurant utgår från åskådarnas samlingsplats. Från det att föraren kommit utom hundens kontroll och tills figuranten börjar sitt arbete skall viss tid förflyta. Lämplig tid är härvid beroende av hundens uppträdande och kan variera mellan någon minut upptill fem á tio minuter. När hunden signalerar att längtan efter föraren ebbat ut, sätter eller lägger sig på platsen eller undersöker den i lugn och ro – det är inte nödvändigt, men en fördel om hunden är stilla – kan provet börja.

 

102.  Figuranten startar på tecken från testledaren. Tecknet bör vara visuellt. Om så inte är möjligt, utan akustiskt tecken används, skall i förväg bestämd kortare tid förflyta mellan givet tecken och figuratarbetets början. Det är visserligen ingen risk att hunden uppfattar samband mellan tecknet och följande händelser, om det bara inträffar en gång. Provet kan behöva upprepas och det är onödigt att skapa associationsmöjligheter, som kan förhandsinställa hunden på vad som komma skall.

Figuranten skall i stort sett arbeta självständigt men skall samtidigt vara mycket uppmärksam på testledaren och ”lyhört” följa dennes intensioner. Testledaren har ständigt uppmärksamhet på hunden och dess reaktioner och måste hela tiden vara beredd att, omärkligt för hunden, ändra figurantens beteende för att uppnå skärpereaktion. Här kan naturligtvis invändas att det inte går att skapa en reaktion som det inte finns underlag för. Men testledaren och figuranten måste med alla lämpliga medel försöka få fram skärpereaktion. I annat fall omöjliggörs provets avslutning – avreaktionen. Går det inte att få fram någon skärpereaktion finns det bara två orsaker till detta. Antingen saknar hunden praktiskt taget skärpeanlag (man kan ta för givet att ingen hund helt saknar skärpeanlag eller också hat det varit så litet att det saknar betydelse) eller också har figurantarbetet varit felaktigt.

 

103.  Specialprovet avser, som redan nämnts, att avslöja skärpegrad som avreaktionstid. Här måste alltså, liksom vid alla tillfällen då retningströskelns höjd för en viss egenskap skall fastställas, verksam retning vara liten från början och därefter stegras till utlösningsstyrka.

 

104.  Det vanliga schemat för figurantens arbete i detta provmoment är i stort följande. Figuranten passerar förbi hunden på några meters håll med normal gång och fullständigt neutral hållning. Oavsett hundens reaktioner under detta skede återvänder figuranten men nu skall förflyttningen riktas mot hunden och präglas av tveksamhet, smygande gång, tveksamma fotförflyttningar, uppehåll samt sid- och tillbakarörelser. På någon meters avstånd från hunden övergår figuranten från tveksamhet till direkt hot. Figuranten höjer armen med spöet, markerar slag och stannar upp med höjt spö och kroppen liksom i höjd med och böjd över hunden.

 

105. Även om skärpereaktionen utlöses hos hunden redan i ett tidigt skede av figurantens arbete när retningsstyrkan ännu är låg, skall retningarna fortsätt med stegrad intensitet fram till målet för hotretningarna, vilket skall vara ett våldsamt låtsasangrepp på hunden. Angreppet utföres med snabba slag med mjuk vidja men slagen får aldrig träffa hunden – endast i luften, på marken eller i väggen eller annat dött föremål. Käpp eller påk får inte användas.

Detta angrepp måste ingå i testbilden för att man skall kunna få en någorlunda sånär klar bild av hur hunden kan tänka bete sig i en mycket trängd situation. Vanliga beteenden i detta läge är att hundens skärpereaktion ökar och dem passiva skärpan kompletteras med aggressiv aktivitet, skärpan ökar men hämningar avhåller hunden från att försvara sig med angrepp (bristande dådkraft, respekt för människans överlägsenhet), hunden lägger sig på rygg eller med framdelens sida mot maken (uppgivenhets attityder), hunden visar hysteriska tendenser (skriker, kastar kroppen åt alla håll, klapprar med tänderna mm varefter skärpan ebbar ut och hunden kryper ihop på marken eller slutligen står, sitter eller ligger hunden utan skärpetecken men också utan egentliga tecken på undergivenhet, med andra ord en sorts tillitsfull neutral hållning.

 

Bild 11a – Hund och figurant omedelbart före slutangrepp. Hunden kopplad i kort lina vid väggen. Hunden hotas av figuranten – med vidjan.

 

106.  Mellan hotställningarna som omnämnes i moment 104 och angreppet skall ingå några ögonblicks uppehåll. Detta för att testledaren skall hinna besluta sig för om angreppet skall komma till utförande eller inte. Vanligast är att angreppet utföres oavsett hundens reaktion före och under hotet. Men det kan förekomma reaktioner som gör att testledaren anser att inget finns att vinna på ett genomfört angrepp. Hunden visar i så fall upp en så fullständig uppgivenhet att chansen till att den skall ändra attityd under ett angrepp bedöms som obefintlig..

Väljer testledaren att inhibera angreppet på hunden, så har han också valt bort bästa tillfället att studera avreaktionsförmågan. Mot det synsättet kan dock invändas, att så blir förhållandet också om angreppet genomförs utan att hunden överger uppgivenhets attityden. Till sist är det alltså testledarens vid tillfället rådande uppfattning om hundens attityd och dess stabilitet som får avgöra handlandet.

 

Bild 11b – Figuranten knästående vid hunden och inbjuder till kontakt. Hunden måste nu få en klar uppfattning att tidigare hot är helt och hållet borta.

 

107.  Om angreppet mot hunden kommer till stånd, vilket som regel är det vanligaste, skall det komma mycket abrupt och med stor frenesi. Det får dock inte bli långvarigt högst fem sekunder. Lika abrupt som angreppet började skall det också sluta och direkt övergå till motsatta retningar, nämligen vänlighet och inbjudan till kontakt. Här gäller det verkligen för figuranten att kunna kasta om från det ena uttrycksmedlet till det andra. Under den föregående delen av provet har figuranten varit tyst och endast arbetat med gester, rörelser och kroppshållning. Nu måste det flöda mjuka inställsamma ljud från honom samtidigt som han intar knästående eller nigsittande ställning och gör allt för att inbjuda hunden till kontakt. Det får inte finnas någon tveksamhet i detta och hunden måste få en klar uppfattning att hotet är helt och hållet borta.

Det är nu hunden skall visa sin förmåga att koppla om känslostämning till en annan beroende på vilka yttre retningar som är förhärskande. Man skall naturligtvis inte vänta sig att en ytterligt försvarsinställd hund blixtsnabbt skall bli en vänlig ”kelgris” – men han skall inbjudas därtill.

 

108.  Avkopplingsmomentet avslutas med att hunden återlämnas till sin förare. Härvid är det bäst att låta föraren återvända till hunden medan figuranten är kvar. Man får då tillfälle att iakttaga om hunden senaste attityd mot figuranten förändras vid förarens återkomst. Mestadels engageras hunden helt av förens person och ägnar sig helt åt denne. Ibland händer det dock, sedan återföreningsceremonin är överstökad, att hunden tenderar till aggressivitet mot figuranten. Ett sådant beteende visar, om hunden tidigare under avkopplingsmomentet varit neutral eller undfallande, att hunden försvarslust i viss mån är avhängigt av förarens stöd. Troligen beror detta på bristande dådkraft.

Upplysningen kan vara av värde både vid den slutgiltiga dådkraftsbestämningen och vid bestämning av försvarslust, för att inte nämna att bedömningen av avkopplingsförmågan vinner i klarhet.

 

Bedömning - skärpa

109.  Nu återstår den preliminära slutbedömningen av hundens skärpeanlag. Den slutgiltiga bedömningen görs, liksom vad gäller övriga anlag först när alla prov i grupp 1 är genomförda.

Behövs få och svaga retningar för att få hunden att visa skärpa och är skärpan av hög intensitet, bedöms hunden ha stor skärpa. Erfordras starkare retningar och skärpeintensiteten är relativt måttlig bedöms skärpeanlaget vara måttlig. Svarar hunden med skärpereaktion först på många och starka retningar och intensiteten inte är hög bedöms skärpan vara liten.

Kopplar hunden om från skärpereaktion till neutralitet eller tillgänglighet så snart som hotretningarna slutat och de inbjudande retningarna tagit vid, bedöms attityden vara ”utan kvarstående aggression”. Observera om hunden visar en viss grad av reservation men utan aggression får den inte belastas därför. Man kan inte begära att en hund med reserverad läggning skall frångå den läggningen i just detta moment. Visar hunden däremot, som svar på de inbjudande retningarna, aggressivitet eller starka tendenser därtill, bedöms skärpan vara ”med kvarstående aggression”.

 

 

Gjord värdering antecknas ännu så länge som preliminär.

Förr i tiden har det i detta sammanhang talats om kvarstående misstänksamhet i stället för kvarstående aggression. Begreppet misstänksamhet har tagits bort därför att det inte täcker det attitydsbeskrivning som egentligen efterfrågas: Hur förhåller sig hunden när hotretningarna upphört? Fortfar den att vara aggressiv eller ebbar aggressiviteten ut och försvinner?

___________________________________

HundI 1970 sammanfattar de bestämmelser och urval för testning av Arméns och Polisens hundar. Handlingen utgör fortfarande grunden för L- och Mentaltest.

Initiativtagare var Hilmer "Jocke" Johansson. Man började testa hundar försöksvis i mitten på 40-talet. Mentaltesten utveckla-des under 50- och 60-talen. Ingrid Tapper uppger i sin bok Hundens Mentalitet att i projekt HS ingick bland andra Sven Järverud,  Gunvor af Klintberg-Järverud, Per-Erik Sundgren, Lars Fält och Curt Blixt.

Arméns Hundinstruktion 1970 Lämplighetstest

1970 års upplaga På Uppdrag av Chefen för armen

G Peyron

Chef sekt 2/överste

                                    /Håkan Hallgren

//OBS! Denna text är hämtad från Boken ”Hund1 1970”

 

Avskrift gjord av Patrik Andresen

 

                                                              Tillbaka

 

 

Copyright Patrik Och Ingela © 2008