Försvarslust

 

110.  Med försvarslust avses i denna instruktion hundens medfödda benägenhet att aktivt genom angrepp eller angreppstendens försvara sig själv, sin flock (sin familj, sin förare) och sitt revir.

Med uttrycket aktivt ”försvara” avses att det är sådant försvarsbeteende som skall bedömas i provmomentet. Man kan inte bortse ifrån att även flykt är en form av försvar, men bedömningen av ett sådant försvar är hänvisat till dådkraftsprovet. Även skärpereaktioner är en form av försvar – hotattityd riktat mot ett hot. Men eftersom den attityden hos många hundar slutligen utlöser flykt hellre än angrepp, är det enklare att bedöma skärpan som en egenskap, och benägenhet att gå till angrepp som en annan egenskap.

Försvarslusten är icke konstant utan varierar med händelser, miljöer och känslostämningar, vilket inte hindrar att en viss individ generellt visar större eller mindre försvarslust än en annan. Att man är mest intresserad av hundens beteende i situationer då främmande människor är inblandade säger sig självt. Aggressiva kampsituationer där sexualdriften spelar in är av mindre värde för bedömningen.

 

111.  Många gånger är det helt onödigt att anordna speciella prov för bedömning av försvarslusten. Om dådkrafts- och skärpeprov förläggs tidigare i provserien än ev. specialprov för försvarslusten, får man nästan alltid tillräckliga informationer om hundens lust att försvara sig och föraren för att kunna göra en tillförlitlig värdering.

Vid kontroll av försvarslusten måste också beaktas att det är lätt gjort med målmedveten och enkel dressyr påverka den naturliga försvarslusten i viss riktning och då oftast mot högre intensitet. För hundar som redan innan de hunnit bli testade t.o.m. avslutad grunddressyr till skyddshund, är detta alltid fallet. Yngre hundar har ofta innan de testats fått vänja sig vid att angripa figurant försedd med skyddsärm eller liknande med den medvetna avsikten från ägarens sida att få hunden att förefalla mer försvarslysten än vad den i verkligheten är. Emellanåt kan avsikten vara den motsatta, att genom vanemässigt utförda angrepp dölja en verklig obalanserad försvarslust. Vad arméns utackorderade unga stamhundar beträffar visar erfarenheterna från många år att fodervärdarna lojalt följer meddelade föreskrifter för valpen och unghundens uppfostran. Därför behöver man, vid test av dessa hundar icke befara medveten påverkan för att ändra det naturliga beteendet. Lyckligtvis är det enkelt att avgöra om hundens försvarslust visar tecken till att vara reglerad. Hundar som fått arbeta mot figurant med synlig skyddsärm, avslöjar sig omgående. Visar man fram en skyddsärm för en sådan hund riktas intresset uppenbart och igenkännande mot skyddsärmen. En oerfaren hund visar inget stegrat intresse, möjligen nyfikenhet.

 

Särskilt prov – försvarslust

112.  Vanligen organiseras specialprov för kontroll av försvarslusten som s.k. manarbete. Hunden får då arbeta mot en figurant som angriper i första hand hundens förare och i andra hand hunden själv.

Egentligen är denna provkonstruktion av ganska litet värde, då det är svårt att skapa den riktiga atmosfären av verklig fara, så att episoden av hunden uppfattas som ett starkt hot. Momentet ställer stora krav stora krav på figurantens förmåga att illusoriskt genomföra angreppet. Kan han inte uppträda så att hunden får intryck av verklig fara, resulterar detta i att hunden blir neutral eller att hans kamplust i stället för försvarslust engageras. Hunden uppfattar därvid det hela som en lek utan faromoment.

Förblir hunden neutral och oengagerad behöver det inte betyda att den saknar försvarslust. Men har den försvarslust borde den vid andra tillfällen ha trätt i funktion. Förbehåller sig hunden neutral finns det skäl att antaga att försvarslusten är ringa. Har hunden visat större försvarslust vid andra tillfällen visat bättre försvarslust än den visar under manarbetet kan förhållandet ha flera orsaker. Utgående retningar uppfattas inte av hunden som hotande. Hunden kan ha för stor tillit till eller respekt för människan varför försvarslusten hämmas (brukas syna som små angrepp som inte fullföljs). Hunden har vid andra i tiden närliggande prov utlöst så mycket aggressiv försvarsvilja att den inre aktiveringsnivån sjunkit så djupt, att utgående retningar i manarbete är för svaga för att höja aktiveringen till utlösningsnivån eller kanske anpassningstiden har varit för kort för att hunden skall uppfatta föraren värd att försvara. För att eliminera den möjligheten riktas också angreppet mot hunden.

Vissa hundar engageras starkt av figurantens arbete men utan att visa aggressivitet. Då är det kamplusten som aktiveras till utlösningsnivå i stället för försvarslusten på grund av att figuranten mera uppfattas som en lekledare än en farlig person. Allra vanligast torde vara hundar med ett beteende som tyder på både försvars- och kamplust. För att skilja dessa båda begrepp får man aldrig glömma, att försvarslusten alltid har en mer eller mindre stark underton av aggressivitet, vilket däremot inte kamplusten har (utom möjligen låtsad). För den som känner tecknen är det inte svårt att skilja på verklig och låtsad aggressivitet från varandra. Låg framkropp med brett skilda framben och hög bakkropp med kastningar med huvudet eller hela framkroppen åt sidorna tyder på kamplust och inte försvarslust, även om ”hotfulla” morrningar samtidigt hörs. Vid försvarslust förekommer oftast nedsänkt och framsträckt huvud, läppuppdragning med samtidig nedsänkning av mungiporna, morrningar och ibland skall, låg, balanserad kropp samt resning av hals- och rygghår som preludier till aktivt försvar. Även svansen föres annorlunda när det rör sig om försvarslust än när det gäller kamplust. Här förkommer dock individuella skiljaktigheter även om företeelsen kan betraktas som generell. Vid aggressivitet är svansen alltid styvare och i vissa mellanlägen liksom vibrerande och har över huvudtaget fastare rytmik i rörelserna än vad den har vid kamplusttillstånd.

 

113.  Av vad nu sagts framgår att man inte får vänta sig för mycket av skisserat försvarslustprov när det gäller att utröna försvarslusten. Provet är dock snabbt anordnat och snabbt genomfört och förstör ingenting, varför det kan rekommenderas till utförande. Man har dock möjlighet att få kompletterande upplysningar om hundens inte bara försvars- och kamplust utan även i de flesta fall något utslag av skärpa och dådkraft.

Utöver detta är provet värdefullt ur följande synvinkel. Om hunden går till aktivt försvar, får man som regel en god uppfattning om med vilken psykisk balans eller obalans hunden utför angreppet. Detta är viktigt därför att vid försvarslustbedömningen är man mera intresserad av hundens förmåga till balanserat uppträdande – trots eventuell ilska – än av försvarslustens storlek.

 

114.  Testledaren bestämmer i förväg hur figuranten skall utföra angreppet på hundföraren och om figuranten skall ha någon form av skydd mot bett på sig. Den första delen av beslutet är beroende av om testledaren redan tycker sig ha fått nog information om hundens skärpeläge eller inte. Anser han att han vet tillräckligt om hundens skärpa, låter han som regel figuranten utföra angreppet från mycket kort håll och mycket abrupt. Ett sådant angrepp avslöjar bättre tendenserna till behärskat eller obehärskat uppträdande av hunden, än vad ett långsammare förlopp gör. Anser testledaren sig icke ha tillräckliga informationer om skärpan får figuranten starta angreppet ungefär som vid skärpeprovet men avsluta sitt angrepp mot föraren, som nu är närvarande. Naturligtvis kan båda varianterna komma till utförande för samma hund. Om figuranten skall ha skyddsärm (eller motsvarande) eller inte beror dels på figuranten själv, dels på hur hunden preliminärtaxeras – deciderat (bestämt) aggressiv i sitt försvar eller inte.

 

Bild 12 – Angrepp på skyddsärmförsedd figurant.

 

115.  Vi bedömning av försvarslusten skall inte bara hunden fullfölja angrepp värderas utan även minsta tendens till aktivt försvarshandlande. Det är inte så ofta man får se hundar göra allvarligt menade angrepp på figuranten. Tendenser till angrepp är desto vanligare. Tendenserna är i stort sett lika värdefulla och tillförlitliga för bedömningen som någonsin de fullföljda angreppen. Det är ju inte förmågan att utföra angreppet man speciellt vill ha reda på utan lusten att göra det.

Allmänt sett faller det av sig självt att hundar med hög skärpa har stor försvarslust och hundar med låg skärpa liten försvarslust. Det vore enkelt om man kunde ha nöjt sig med ett sådant betraktelsesätt. Då kunde man slopa bedömningen av försvarslusten och enbart bedöma skärpan. Men detta räcker inte, Vad man vill se är hundens beteende då skärpan stigit till en nivå som kräver utlösning i någon form av handling. Som antytts i inledningen till denna egenskapsbeskrivning kan skärpa utlösas efter två vägar, angrepp mot hotkällan eller flykt från närheten av hotet. Givetvis förekommer också, kanske oftast, tendenser åt i båda riktningarna. Än en gång, är det lusten att gå till angrepp man skall bedöma i det här provet inte lusten att fly.

 

116.  Som allmän regel för bestämmande av försvarslustens storlek kan gälla, att ju flera och ju större retningar som måste till för att angrepp skall utlösas – fullföljt eller bara påbörjat – desto mindre försvarslust. Analogt följer att ju mindre retningar som utlöser angrepp, desto större försvarslust.

 

117.  För den inte mindre viktiga bedömningen, om angreppet utförs behärskat eller obehärskat, är det svårt att ge generellt gällande regel. Stora individuella skiljaktigheter förekommer och dessutom ofta starkt påverkan i stimulerande eller hämmande riktning av andra egenskaper som temperament, dådkraft, respekt för människan, bristande bundenhet till föraren m.m.. Trots svårigheterna att beskriva de två typerna av angrepp är det sällan svårt att avgöra vilken typ som är för handen, när man ser – och hör – angreppen utföras.  Skillnaden mellan behärskat och obehärskat angrepp framstår nästan alltid bäst när figuranten avbryter sitt angreppsarbete och blir passiv. Om hunden då genast mildrar sitt angrepp eller helt avbryter kan inte hunden ha handlat obalanserat. Fortsätter den däremot, fastbiten vid figuranten eller med ideliga bettförsök och med tydliga tecken på aggressivitet, då kan man nog ganska säkert konstatera ett obehärskat angrepp. Endast att ett angrepp utföres snabbt får inte karaktärisera det som obehärskat. Detta kan bero på temperamentet. Ej heller får ett målmedvetet frenetiskt anfall, som saknar aggressivitetstecken, taxeras som obehärskat försvarslustangrepp. Det beror troligen på stor kamplust hos hunden.

 

Osäker försvarslustattityd

118.  Utöver de attityder som redan berörts under skärpa och försvarslust finns ytterligare en, som förtjänar att omnämnas i sammanhanget, trots att man inte är säker på att den hör hemma under dessa rubriker. I denna instruktion behandlas attityden, trots oklarheten om dess betydelse, på denna plats därför att vi oftast kommer i kontakt med den i situationer, som vi människor tolkar som innebärande hot mot hunden.

Attityden kan lättas beskrivas som en liknelse. I nästan allt ser den ut som när katten kryper ihop mot underlaget, samlar sig och avvaktar lämpligt avstånd för ett överrumplande språng mot ett annalkande byte, t e en fågel eller råtta. Den väsentliga skillnaden är att kattens fot- och klorörelser, svansens och munnens rörelser saknas hos hunden. Hunden håller sig alldeles stilla med undantag för huvudet som följer bytets rörelser. Syn- och hörbara skärpetecken saknas för det mesta men när bytet kommer inom lagomt räckhåll sker ett snabbt angrepp. Även katten trycker ibland precis som hunden och då utan märkbara tecken på affekt. Men den attityden hos katten är tecken på att den känner sig hotad och om hotet kommer för nära utlöses en flyktreaktion i stället för angrepp. Det är troligt att här antytts beteende snarare är ett fixt beteende ingående i mönstret för bytesjakt än en detalj i en försvarsattityd, men säkert är det inte. I en valpkull kan man ofta se en valp lägga sig på beskrivet sätt medan en annan valp närmar sig den liggande. Oftast fortsätter handlingen med att den liggande valpen går till angrepp, varpå en stunds kamp och det hela löses upp med att den ene eller andre flyr och blir jagad eller lägger sig ner i undergivenhetsställning. Den avvaktande valpens angrepp företer sällan tecken som tyder på en instinktsreglerad handling föra att överrumpla ett byte.

Man kan iakttaga nästan identiskt lika beteende emellanåt när en hundvalp leker med ett dött föremål te en boll. Rullar den från valpen blir bollen jagad, upphunnen och angripen. Rullar den mot valpen lägger sig denne ofta och liksom lurpassar på bollen, varpå angrepp följer.

Mycket tyder alltså på att attityden ingår i jaktbeteendet och inte försvarsbeteendet. Med beteendet återkommer då och då i situationer, som borde te sig hotande för hunden och där normala svaret på retningarna i stället borde vara vanlig försvarsreaktion. Varför det inte blir så, vet man inte. Kanske uppfattar hunden trots allt inte situationen som hotande utan associerar den av outgrundlig anledning med jakt. Kanske har den oss ovetande tidigare gjort sådana erfarenheter att försvarslusten utlöses vanemässigt först sedan retningskällan passerat viss gräns. Långsökt men tänkbart är, att hunden tillbringat sin uppväxttid inom inhägnad (staket, tät häck, uppkopplad på lina e.d.) och vant sig vid att förbipasserande icke är åtkomliga förrän de kommer innanför inhägnaden. (Jfr vakthundsdressyren där bland annat ingår att på tjänstgöringsplatsen vänja hunden vid att larma för retningar inom viss gräns med negligera retningar utanför gränsen.)

Nu återstår blott att konstatera att det finns hundar som avviker från vanliga scheman inför ett hot och att avvikelsen huvudsakligen yttrar sig så att försvarsangreppets vanliga uppbyggnadsstadium (skärpeperioden) saknas eller i varje fall icke kommer i dagen på vanligt sätt. Den här sortens hundar har när det gäller vakthundar fått benämningen ”tysta hundar”. Hundtypen kan, om aktuell individ i övrigt är lämplig som vakthund, finna god för användning på speciella bevakningsplatser.

 

 

                            Tillbaka

Copyright Patrik Och Ingela © 2008